Pendlare

Pling plong

– Tåg nummer 53187 mot Eskilstuna och Örebro kommer strax in på spår 6. Tåg nummer 53187 mot Eskilstuna och Örebro kommer strax in på spår 6.

De två kvinnorna kliver ombord. Bägge har haft en lång dag på sina arbetsplatser och ser fram emot en stunds vila i de sköna sätena och att som vanligt få prata av sig om allt som har hänt under dagen. De hittar en tvåa, stuvar undan sina väskor, drar ner gardinen, fäller ner borden och tar upp sina kaffetermosar – med lite extra stänk i. Det är fredag. Slutjobbat för veckan.

– Du, säger den ena efter första klunken, jag måste få berätta …

– Välkomna ombord på tåg nummer 53187 med slutstation Örebro. Vi passerar dom mellanliggande stationerna Södertälje syd, Nykvarn, Läggesta, Strängnäs, Eskilstuna, Kungsör, Arboga och slutligen Örebro. Tåget avgår enligt tidtabell kl. 17.02.

– Du, alltså … Hon sänker rösten och lutar sig mot den andra.

– Välkomna ombord på tåg nummer 53187 med slutstation Örebro. Vi passerar dom mellanliggande stationerna Södertälje syd, Nykvarn, Läggesta, Strängnäs, Eskilstuna, Kungsör, Arboga och slutligen Örebro. Tåget avgår enligt tidtabell kl. 17.02.

– I morse när jag kom till jobbet, vet du vad som hände då?

– Vi som arbetar ombord idag är tågvärdarna Sara och jag själv Tim, och lokföraren Petra. Vi är glada att ni har valt att resa med SJ.

– Vi som arbetar ombord idag är tågvärdarna Sara och jag själv Tim, och lokföraren Petra. Vi är glada att ni har valt att resa med SJ.

– Nej, berätta!

– Jo, det var så himla pinsamt, jag …

– Vänligen observera att ni inte kan köpa biljetter ombord på tåget, utan på perrongen eller i SJ-appen. Köpet i appen måste vara klart innan tåget avgår. Biljettköp måste alltså ske utanför tåget eller, i och för sig, i tåget i appen, förutsatt att ni avslutar biljettköpet innan tåget börjar rulla. Vänligen observera att ni inte kan köpa biljetter ombord på tåget.

– Du vet jag upptäckte, när jag kom in i receptionen – en gudagåva förresten, det är så bra aircondition där – att det låg ett par gröna spetstrosor på golvet där, och de såg inte nya ut, om jag säger så.

– Va???? Gud vad äckligt!

– Det kan man säga …

– Det är strax tid för avgång. Strax tid för avgång!

– Vad gjorde du då?

– Jo, jag tänkte att …

– Ni som har obokade biljetter hänvisas till vagnarna 4, 5 och 6. Alltså den bakre delen av tåget. Den första vagnen är endast avsedd för förstaklasspassagerare med förstaklassbiljetter. Den vagnen är märkt med en gul skylt utanför vagnen med siffran 1, siffran 1. Den är också märkt med siffran 1 inuti vagnen. Ni som har obokade biljetter hänvisas till vagnarna 4, 5 och 6. Alltså den bakre delen av tåget.

– Jag tänkte att här kan det ju inte ligga ett par trosor, jag plockar väl upp dem och ger till receptionisten, som uppenbarligen inte sett dem. Men, döm om min förvåning, när jag tar upp dem …

– Jag ber att få upplysa om att toaletten i vagn 2 är ur funktion. Alltså: toaletten i vagn 2 är ur funktion. Vänligen använd istället toaletten i vagn 3, eftersom vagn 1 är en förstaklassvagn. Om ni inte är förstaklasspassagerare, förstås, då kan ni använda vilken toalett ni vill. Men om ni vill ha en välstädad toalett, vilket ni har betalat för, så använder ni den i vagn 1. Strax tid för avgång. Strax tid för avgång.

– Jag tar fram en penna ur handväskan och pillar försiktigt upp trosorna på den och lägger upp dem på disken. Den unga damen bakom disken sitter djupt försjunken i sin telefon, så jag harklar mig och säger så tyst jag kan: Vill du ha ett par använda trosor?

– Det här är ett meddelande från lokföraren. Vi har just fått reda på att det luktar som av bränsle i några tunnlar framför oss, så vi blir stående här en stund till. Jag kan inte säga när vi får avgå. Trafikverket har skickat ut felavhjälpare för att undersöka tunnlarna. Vi har alltså just fått reda på att det luktar som av bränsle i några av tunnlarna som vi ska passera, så vi blir stående här en stund till. Jag kan inte säga när vi får avgå. Trafikverket har skickat ut felavhjälpare för att undersöka tunnlarna.

– Ville hon ha dom?

– Kan du tänka dig, hon tittade upp på mig och sa, i helt vanlig samtalston: det är mina trosor, jag vill att du låter dom ligga var på golvet.

– Va???

– Ja, jag har en liten övning för mig, förstår du.

– Övning? Är du inte riktigt klok? Sitter du utan trosor där på stolen? Är det det du tränar på??

– Det här är lokföraren igen. Trafikverket säger att vi kommer att få lämna stationen om tio minuter, alltså klockan 17.15. Vi lämnar stationen klockan 17.15.

– Du, jag har slut på mitt kaffe, har du kvar? Kan jag få lite av dig?

– Ja men visst, jag kan spä ut det också, jag har en extra gottigott i väskan.

– Jo, men alltså, det visade sig att den lilla damen lekte en lek, hon var nyanställd och ville lära känna folk på jobbet så fort som möjligt. Hon tyckte leken att plocka upp hennes trosor var en bra lek för detta ändamål. He he, ända …

– Du, vi kommer att missa vår buss på Läggesta, ska vi ringa om hämtning?

– Jag ringer Lasse.

– Det här är tågvärden. Tyvärr måste jag meddela att det har hänt något med lokföraren, hon har troligen fått värmeslag, inte konstigt i den här hettan. Hon har svimmat över spakarna. Finns det någon sjukvårdskunnig ombord så gå längst fram i tåget, till loket, genast, tack. Jag kan inte säga när vi kan avgå. Det här är alltså tågvärden. Tyvärr måste jag meddela att lokföraren har fått värmeslag, inte konstigt i den här hettan. Hon har svimmat över spakarna. Finns det någon sjukvårdskunnig ombord så gå längst fram i tåget, till loket, tack. Genast. Jag kan inte säga när vi kan avgå.

– Men du är ju sjukvårdskunnig, Bettan!

– Ja, vad tusan, det är jag ju. Jag lättar, ska bara ta en sista klunk först. Åh, vad varmt det är.

– Hej alla passagerare! Jag heter Nils Döbelius och är passagerare på det här tåget. Jag tänkte bara passa på att utnyttja möjligheten att greppa mikrofonen denna heta dag, och berätta att jag är inte bara svettig och törstig, jag är singel också, och jag söker en vän att dela mina glädjeämnen med. Om det är nån här på tåget som vill träffa mig så finns jag i vagn 2. Fast inte just nu eftersom mikrofonen är i förstaklassvagnen. Det finns ett ledigt säte intill mig. Jag har gröna shorts och rakat huvud, tror det räcker som signalement. Jag har inget att göra ikväll, och jag bor i Kungsör, nära stationen i ett fint gammalt hus som jag har ärvt av min mor, som förresten bor kvar på vinden. Alltså: Om det är nån här på tåget som vill träffa mig så finns jag i vagn 2 och jag har inget att göra ikväll.

Bettans kompis knäpper upp en knapp i blusen, svetten lackar på alla ombord, skorna åker av och folk blir lite mer pratsamma plötsligt.

– Hej, du, jag tror du tappade en näsduk.

Mannen på andra sidan gången plockar upp en näsduk från golvet och räcker fram den till Bettans kompis.

– Nej, tack, den är inte min.

– Jaha, men du ser i alla fall ut att behöva den, säger mannen.

– Va? Är ni oförskämd?

– Jag kallar det omtänksamhet, jag. Surkärring. Men jag kan ta den själv, om det ska vara på det viset.

– Passagerarna vänder sig nyfiket mot det språksamma paret, äntligen lite underhållning i hettan.

– Mera, mera, ropar en pojke.

– Det här är lokföraren. Jag har efter föredömligt gott omhändertagande vaknat till liv igen. Vi har fått klarsignal från Banverket och avgår nu. Det här är lokföraren. Jag har efter föredömligt gott omhändertagande vaknat till liv igen. Vi har fått klarsignal från Banverket och avgår nu.

Bettan stannar till i vagn 2, men innan dess har hon klippt av kabeln till mikrofonen i tåg 53187.

Gunilla Eng Åbrandt, september 2018

Nuckan – varför då?

Jag har prövat, många gånger och den längsta gången i fyra år. Jag har inget speciellt utseende och vad jag vet är jag inte illaluktande eller ointressant att prata med. Inte så humoristisk, nej, jag vet. Jag har klarat en akademisk examen, jag skriver böcker och pjäser och dessutom är jag kulturskribent på Göteborgsposten. Jag är 52 år.

Det har hänt att män vill ha mig med som personlig rådgivare när de ska handla skjortor som de sedan ska ha på sig på kvällens dejt – som inte är med mig. Det har hänt, när jag följt med män hem över natten, att de efter samlaget i hans säng ber mig kliva ur sängen och vika ihop mig i deras kökssoffa.

Varför fortsätter inte Malin Lindroth hem istället? Hon har gått femton år i terapi och kommit fram till att hon är rädd att förlora det hon har, att hon önskar förankring i världen, en oförställd förbindelse. Men där slutar ledtrådarna. Snopet. Boken är kliniskt renrakad från objektrelationsteorier och djupare reflektioner över de egna handlingarna. Hon tycker det är konstigt att hon blir utnyttjad. Hon beskriver sig träffande som geishan, någon som mannen roar sig med ett tag.

Varför är hon mer intresserad av att kategorisera och upprätta en identitet som nucka än att förstå vad som ligger bakom? För intrycket är att Lindroth fortfarande vill sträva mot tvåsamheten och förankringen i världen. Varför hon skrev den bok hon skrev? Kanske är det dystra svaret att hon inte kan öppna sig – inte för sig själv och än mindre för läsaren. Hon förblir en geisha som underhåller. Jag börjar tycka synd om henne.

En tanke slår mig, den är lite elak, jag vet. Så här:

Nästan känd kulturkvinna tröttar på att inte vara Känd kulturkvinna. Hur göra för att rulla upp på Olympen? Ivrigt påhejad av sitt förlag bestämmer hon sig för att vika ut sig, lite som Norén, Lundell och Knausgård fast, av någon anledning, i mindre format. Sagt och gjort, vilka kvinnliga tabun har vi att tillgå?

De slår sina kloka huvuden ihop, Lindroth och Förlagskvinnan.

FK: Det är inne nu att berätta om varför man lever ensam, och gärna varför man lever ensam och barnlös. Är vi inte lite hemma där?

ML: Jo, nu är vi nära, men det måste vara nån ny infallsvinkel på det.

FK: Hm, hm, kan vi inte kalla dig nucka?

ML: Va??

FK: Ja, du ser ju inte precis ut som Venus från Milo och du har ju inga barn. Och så säger du ju att du aldrig har hittat nån att leva med. Varför inte bli känd på sådana meriter, kanske tjäna en slant? Det fiffiga är att vi kan sätta en stämpel på det, det säljer bättre och ordet nucka – ja det är ju riktigt äckligt och oanvänt nu för tiden. Nuckan – det är järnröret som du ska slå världen i skallen med!

ML: Du, det där får jag allt sova på.

Den natten ville hon inte ha manligt sällskap. Dagen därpå tog hon spårvagnen till förlaget och gav klartecken. Och se, boken fick heta Nuckan. Under den titeln fick hon i några krönikeliknande kapitel berätta om hur det är att bli avvisad. Innehållet är lika tunt som boken själv, till skillnad från Männens epos. Men järnrörets svingar ger resultat:

”Malin Lindroth återerövrar begreppet nucka!”

”Rått och öppet när nuckan träder fram”

”Malin Lindroth skriver den avvisade kvinnans kulturhistoria.”

En och annan mediesoffa blir besutten.

Gunilla Eng Åbrandt

Författare: Malin Lindroth

Förlag: Norstedts, 2018

Titel: Nuckan

Fadren på Klarascenen

Fadren på Stadsteatern spelas kroppsligt intensivt, det luktar hud och saliv långt upp i bänkarna. Ville Virtanens nervöse, tunge Ryttmästare är alldeles säkert som i Strindbergs dröm. Anita Wall som amman får spelet att stanna i stormens öga på ett mästerligt sätt. Men pjäsen göms under en politiskt korrekt utstoffering. Ett gäng vardagsklädda kvinnor går amatörmässigt kring på scenen. Någon läser en lapp om brutala våldtäkter. Och slutet är helt nytt: ryttmästaren får av sig tvångströjan och skjuter sin dotter. Det är rena Mordet på Fadren.

Tord Eng

Tord Engs foto.

Restaurangbesöket – en kort historia

Roller: A, B och C

A:         En cheeseburgare med ost, en liten pomme, en cheddarcheesedip med ostsmak, en liten cola, nä, förresten byt ut den mot ett glas vatten och en liten cappuccino.

B:         Du vill alltså i princip ha lilla menyn?

A:         Kalla det vad du vill, bara jag får det jag räknade upp.

B:         Men om du tar lilla menyn så får du mer pommes och tjänar fem kronor.

A:         Jag orkar inte så mycket pomme. Åt så mycket till frukost. Kan du inte bara dra av fem spänn?

B:         Nej, du har ju inte beställt lilla menyn. Vi har fasta knappar i kassaapparaten.

A:         På det viset.

B:         Du ville ha en liten cappuccino också?

A:         Ja, precis.

B:        Just nu har vi extrapris på mellancappuccinon, den kostar bara 20 kronor, medan en liten kostar 22.

A:         Ja?

B:         Vill du inte hellre ha mellancappuccinon?

A:         Nä, jag tycker det blir för mycket kaffe, är lite risig i kistan, vet du.

B:         Så du tar en liten, som är två kronor dyrare än en mellan?

A:         Kan du inte bara dra av två spänn på min lilla kaffe då?

B:         Nej, du har ju inte beställt en mellan.

A:         Okej, ta en mellancappuccino då.

B:         Klokt. Det blir 73 kronor.

C:         Mannen gräver i fickan och får upp en hundring.

B:         Varsågod, smaklig måltid och ha en bra dag.

A:         Du, det var väldigt vad mycket pomme det var i mellanpommen.

B:        Ja, det är mer än i en liten. Ungefär tio pommes fler. Ändå har du tjänat på att beställa en mellan istället för en liten.

A:         Beställde jag en mellan?

B:         Jag knappade in en mellan.

A:         Kan du plocka bort tio pommar?

B:         Plocka bort tio?

A:         Ja, siffran efter nio och före elva. Tio guds bud, tio små negerpojkar, tio fåglar i skogen. Tio. Lätt att komma ihåg.

B:         Okej.

A:         Kan du ta bort locket på kaffet, jag gillar inte att slicka på plast.

B:         Visst.

A:         Oj, det var väldigt vad det var mycket kaffe det var i mellancappuccinon.

B:        Ja, ungefär fem centiliter mer än i den lilla. Ändå har du tjänat på att ta den, två kronor.

A:         Jag är uppe i sju nu, va?

B:         Stämmer bra.

A:         Sju, det är ingen bra siffra. Dödssynderna, du vet. Kan jag tjäna nån krona mer på nåt sätt, så vi kommer upp i åtta åtminstone? Ta bort en saltgurka från cheeseburgaren?

B:         Nej, jag tycker att du redan har gjort en bra deal.

A:         Vad är det för brunt puder på cappuccinon?

B:         Det är kakao.

A:         Kakao?

B:         Ja, chokladpulver, alltså.

A:         Men jag beställde ju kaffe, inte kaffe med choklad. Kan du ta bort chokladen?

B:         Det blir svårt.

A:        Jag är överkänslig mot kakao, kan få andnöd. Inte så bra när man vill äta på restaurang. Folk stirrar.

B:         Du kan få en ny, utan pulver.

A:         Vad snällt. En liten, tack.

Av Gunilla Eng Åbrandt

Kathryn och Denzel – en kort historia

Det var hon som hade bjudit upp. Kvällen var ljum och den lilla orkestern vid bryggan såg ut att trivas. Deras kroppar gungade i takt med danslåtarna och sjöng gjorde de alla tre till de välbekanta melodierna. Allt såg ut precis som på ett vykort av svensk midsommar. Solen på väg att sänka sig i ner havet, nöjda sommargäster som fått sin sill och nubbe, någon med en vissnande krans i håret, och mitt på dagen hade det dessutom kommit ett ordentligt ösregn.

Det var hennes sista kväll på ön. I morgon bitti strax före sju skulle hon fälla upp semaforen vid ångbåtsbryggan och kliva på båten in till stan. Om den här kvällen blev som hon drömde om skulle det bli onödigt att gå och lägga sig. Frukosten var dessutom bra på båten, det visste hon, världens bästa kaffe och goda ostfrallor. I alla fall hade den varit bra då, för tre år sedan. Den gången hade hon varit en annan, nämligen Erik, en mycket kort liten obetydlig man med en ovanligt bred rumpa och ljus röst. En människa som en del stirrade på.

Hon spanade in männen vid bryggan. Var det nån som kunde dansa? Nja, hon fick inte ha för höga krav. Var hon så bra själv kanske? Och han fick inte vara för lång, det skulle inte funka. Dansa med ansiktet rakt in i magen på någon, det var inte skönt. Knapparna skavde mot nästippen.

”Vill du dansa?”

”Ja, visst”, hade han svarat och de vandrade iväg ut på bryggan.

Han var inte snygg, inte som hennes idol Denzel Washington, men å andra sidan var han ju inte här. Men han hade mörk och vacker hy, nästan som Denzel, och hans foppatofflor var gröna. Stora fötter i dem. Han var av passande längd och verkade kunna hålla takten. Good enough.

Trion spelade ”Leende guldbruna ögon”, och hon och reserv-Denzel höll om varandra lagom mycket i foxtrotten. Det gick riktigt bra. De var tysta. Hon gladde sig åt att han inte nynnade. Låten tog slut och det blev en stunds paus. Hon tittade på honom och frågade om han kunde tänka sig en dans till.

”Ja, men två stycken dansar man ju alltid, det gör ju liksom till”, sa Denzel, och solen blev halv i havet.

Ny låt.

”Bor du här på ön?”

”Nä, jag tältar här med en kompis.”

”Tältar, usch, det skulle jag aldrig göra.”

”Nä hä, hur gör du då? Har du kanske stuga här? Det är ju förstås bekvämare, om man har råd.”

”Jag hyr ett gästhus på gården där uppe i backen”, hon pekade. ”Ja, det har alla bekvämligheter, jag får till och med använda bastun”.

”Mm”, sa Denzel och dansade på.

”Är du rik?”, frågade han.

”På sätt och vis, det är Spencer som är rik, han fick ärva en större summa pengar av en kvinna för ett halvår sedan.”

”Var har du Spencer nu då?”

”Han är i stugan, han gillar inte folksamlingar, annars försöker jag ha honom med överallt.”

”Är han handikappad?”

”Nej, det har jag inte märkt. Han är katt”.

”Ah, det där läste jag om i tidningen, en tokig kvinna som donerade en massa pengar till några katter och hundar”.

”Tokig?”

”Ja, men … det förstår väl var och en att djur är dåliga kamrerer, det går ju till deras människor hur som helst. Det ser du ju själv. Eller är det kanske han som har bokat stugan?”

Det blev en tredje dans, länge under tystnad.

”Heter du Kathryn?”, undrade han så.

”Ja, vad listig du är”. Orkestern spelade den sista strofen på låten och det blev paus igen.

”Ursäkta mig, Kathryn” sa Denzel och släppte taget om henne, ”men jag måste gå och kolla tältpinnarna inför natten”. Han gick iväg.

”Du kan få bo i mitt gästhus i natt, om tältet har blåst bort”, ropade hon över nejden.

”Vad bra”, utbrast någon, fast det var inte Denzel.

Hon tittade en stund efter honom, men blev snart uppbjuden av en lång man i en brunrutig, stilig kostym. Han var tjock om magen så kavajen hade han inte knäppt. Det fick räcka med en dans. Han såg förbryllat på henne när hon tackade för sig.

”Min näsa blir så röd av dina skjortknappar, det är inget skönt”. Han tittade ner på sin mage och pillade lite på en av knapparna.

Det började bli kyligt. Orkestern satte på sig jackorna men tänkte spela vidare. Hon hämtade sin kofta som hon hade lagt över en sten och promenerade bort till sin hyr- stuga. Spencer hörde att hon var i antågande och började mjaua. När han hade fått mat och nytt vatten satte hon på teven och sjönk ner i en storblommig fåtölj. Sappade. Fyran visade ”Dimmornas bro”. Bingo.

”Vivien Leigh, åh gud vad snygg hon är. Hur kunde hon gå med på att spela mot Robert Taylor?”

”Den förbannade reklamen, kvartalskapitalismens klisterburk i etern.” Hon reste sig och gick bort till köket, fyllde upp ett stort glas rött. Hon tänkte alltid på Gudrun Schyman när hon gjorde det, när hon kranade.

Åter i fåtöljen, med Spencer i knät, knackade det plötsligt på dörren.

”Stig in, eller stå kvar, som ni behagar, jag trugar ingen.”

”Inte visste jag att Villa Villekulla hade krympt”, sa Denzel och öppnade dörren.

”Har ditt tält blåst bort?”

”Ja, det måste ha varit några kraftiga vindbyar som tog det med sig idag. Men jag kan ju sova här efter vad jag förstår.”

Spencer sa mjau.

”Ja, på ett villkor, att vi döper dig till Denzel, så länge du är med oss.”

”Denzel? Jag som alltid velat vara Robert Taylor eller Greta Garbos okända brorsa Svenne Garbo. Men låt gå för Denzel då.”

Han ställde av sig sandalerna och drog en hand genom håret.

”Du kan ta bäddsoffan sedan. Bästa märket”.

”Jag måste säga att jag hellre skulle föredra att dela säng med dig.”

”Det är jag inte så säker på. Varför tror du att du skulle föredra det?”

Han valde att inte svara.

”Kan jag få ett glas vin, jag kan hämta själv? Jag tog med lite chips och några salamikorvar”, sa han och höll fram en plastkasse från Liedl.

”Visst, ta för dig. Lägg lite chips på Spencers tallrik också är du hygglig.”

Han kranade med en hård splash ner vinet i ett glas, och packade upp korven och ryckte upp chipspåsen. ”Fan, jag har köpt sourcreme-chips”, sa han tyst för sig själv, ställde allt på en bricka och gick ut i storstugan.

”För två år sedan började jag operera om mig, från en ful liten man till en vacker kvinna.”

Denzel stannade mitt i en klunk med blicken fäst i taket. Han tog några klunkar till.

”Ja ha, vad är problemet?”

”Jag är inte klar”

”Vem är det? Det är bara nubbar som är klara.” Han vek sig av skratt.

”Har du rätt i. Ja, men då är du är du välkommen i min säng då, Denzel”.

 

Av Gunilla Eng Åbrandt, januari 2016

 

Vill du läsa mer om e-bokens villkor? Här har jag några tips (fyll gärna på).

”Spridningen av e-boken är inget mindre än en fråga om demokrati”

Läs hela Lotta Olssons DN-artikel, publicerad 14 mars 2015:

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/lotta-olsson-spridningen-av-e-boken-ar-inget-mindre-an-en-fraga-om-demokrati/

”Gratis låna e-böcker, men intresset är svalt”

Läs hela artikeln från IDG, publicerad 9 september 2015. Här framgår vilka bibliotek i Sverige som har högst andel e-boksutlåning:

http://www.idg.se/2.1085/1.636514/svalt-intresse-for-e-bocker

”Den e-bokstid nu kommer”

Artikel av Eva Wieselgren, publicerad 27 juni 2015 i Göteborgsposten:

http://blogg.gp.se/teknik/2015/06/27/den-e-bokstid-nu-kommer/

”E-boken: En biprodukt i skuggan av den tryckta”. Ett pågående forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet.

Presentationen, visad i juni 2015 av Annika Bergström från SOM-institutet, finns här:

http://som.gu.se/digitalAssets/1525/1525092_e-boken—annika-bergstr–m.pdf

”Dödar biblioteken marknaden för nya e-böcker om de lånas ut digitalt? Ja, det är i alla fall det skäl som gjort att förlagen hållit sina nya e-böcker ifrån biblioteken. Men när Natur & Kultur testade en annan väg överraskade resultatet.”

Läs hela artikeln från Computer Sweden, publicerad 21 december 2014:

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.602833/sma-steg-framat-for-svenska-e-bocker

Bokföringsfel

E-boken är alls inte förutbestämd att dominera framtidens bokmarknad. Rasmus Fleischer menar att det är nätutvecklingen i sin helhet som är pappersbokens värsta konkurrent.

Läs hela artikeln publicerad i Expressen 27 sep 2013:

http://www.expressen.se/kultur/bocker/bokforingsfel/

 

Gunilla

E-boken väntar på sitt genomslag – är förlagen för konservativa?

Varför är e-boken så dyr? Jag skulle vilja förstå hur prissättningen går till. Svara mig gärna, om du kan. Momsen är 25 procent jämfört med 6 procent för pappersboken, men är det hela förklaringen? Finns det en rädsla för att pappersboken skulle gå samma öde till mötes som papperstidningarna? Eller är det bara en ovana vid det nya mediet?

När det gäller biblioteken så är ju utlåningen av e-böcker gratis, men de kostar naturligtvis att köpa in. Numera undanhåller förlagen inga e-bokstitlar, men de har däremot prissatt nya böcker högre. En populär bok kan kosta 120 kr per exemplar, en mindre populär bok kostar i snitt 20 kr.

En undersökning som SOM-institutet presenterade i juni, ”E-BOKEN: EN BIPRODUKT I SKUGGAN AV DEN TRYCKTA”, av Annika Bergström, visar följande:

Förläggare anser att framför allt tre faktorer påverkar e-boksutvecklingen:

  • Avsaknaden för en enhetlig modell för utlåning av e-böcker
  • Läsarnas preferenser/avsaknad av preferenser för e-böcker
  • Begränsningen som en liten språklig marknad utgör

Bokhandlare säger:

  • Jobba mer med interaktiva funktioner
  • E-böcker är för dyra
  • Bättre teknik för läsare att tillgå böcker behövs

Författare är generellt positiva till e-böcker:

  • Ett sätt att sprida och tillgängliggöra innehåll. Men:
  • Risk för tillgänglighetsproblem i framtiden om format och teknik förändras
  • Intresset för att publicera e-böcker är större hos författare som inte har så stark koppling till etablerade förlag.

Gunilla

Poetry slam: Beatrice protesterar, konst är inte skit!

 

Konst är väl bara skit,
Sånt larv hör väl inte hit,
Bland vardagens ordentliga folk,
Som behöver tolk
För att klara deras löjligt spetsiga i:n
Som kommer från Lidingö
Med sina brattiga glin?

Nu ska du
få bevis för min tes om konstens låga pris, Beatrice.
Du ska ta dig en tur in i närmsta bok,
som en borrande tok, som en uthungrad mal
Får du borra dig genom pärmens skal,
Kolla noga på varje sida:
Läs om hjälten som tappert får lida
alla helvetets kval, som får smäkta och fäkta, vrida och vända
innan han lättad nån gång nåns kärlek får tända.

Är detta konst?, jag bara frågar
Finns det överhuvudtaget nån som vågar
låtsas att detta har något högre värde?
Långt bättre är det, förstås, för oss, Beatrice, att på närmaste gärde,
kika på riktiga kritter, se vågornas glitter, från doftande gräs
höra svanarnas tiggande riktiga fräs.

Men du, säger nu min egen Beatrice,
Du tänker lika skarpt som denna randiga bärfis,och knäpper nämnda djur in i mitt hjärta, bildlikt talat, fysiskt helt utan smärta,- men vad kanhon mena?

Jag som trodde att vi ganska tysta, varmt och innerligt oss skulle förena?

Men Trisse går på, jag kallar henne så.
Min lust får stå på tå och vänta:
Hon ler och förklarar mer och mer och mer:

Orden i boken är bilder, metaforer, det är dom du ser.
Bilderna är utprovade på författaren själv, skapade ibland av andra, medges, så kan det vara,
men minns då bara
att för skrivaren, den galne sanningssökaren,
ska varje bild kännas som hans egen, passa som handsken på just hans hand,
som kronan på hans egen tand
säger Beatirce och knuffar undan mig,
buffar, puffar utan misskund,
stöter bort mig, som vore jag Hiltons löjliga knähund.

För att bilderna i boken på nåt sätt ska funka, att dom ska ta,
att dom ska bita,
att dom stenhårt ska nita, slå, förmå
drömmarna hos läsaren, hos dig, att vakna,
att ta kurvan utan att böjen får rakna –
måste de bära med sig en förmåga att väcka din känsla,
dom måste veta nåt om dig.
Bilden måste kunna vänsla med din känsla,
med ditt innersta, med din njure och ditt hjärta,
förstå som annars bara din mamma,
vad som får dig att blekna, att vekna, gråta, stamma.

Orden själva är bara namn på föremål och ting,
Dom betyder ingenting
för dig, när det kommer till kritan,
Vad rör väl en lista av ord ditt hjärta,
Ens om nåt då och då råkar rimma på smärta?

Men bilden som orden målar, som får dig att värmas i solens strålar
eller isas i skräckens kalla kårar,
att igen förnimma nåt som du trodde du glömt,
att bringa ny ordning i bråten du gömt
i ditt innersta rum.
Den bilden vet något om dig i sanningens rike.
Metaforen är helt enkelt sanningen om dig, du bärfisars like.

Så tystnar hon och ler och nyper mig i örat och kysser mig på kinden,
Och sanningen får försvinna bland träden i vinden,
när jag lättad drar henne till mig, nära
och ljuger helt taktiskt: visst är det så min kära!

Tord

Där ingen ser oss 2 (stafettroman, skriv en fortsättning på några rader!)

”Vill du ha en pilsner?”, frågar den glade ynglingen. Rune skrattar till. Dricka öl på morgonen. Men, vadå. Lisbeth sitter framför TV-n hemma. Där blir hon säkert en timme. Och sen badrummet, en timme till. Och telefonsamtalen med döttrarna. Det är ju lördag. Hon skulle inte ens märka om han var borta ett tag. Han sätter ner gungstolen framför nätväggen in till ynglingen. ”Visst, tack, säger han. Jag ska bara baxa in resten av grejerna”. Det är snabbt gjort. Grannen på sin pall skjuter in en burk genom nätväggen. ”Jag visste inte att man fick vara här själv, säger Rune, jag har hyrt det här stället till våra överflödiga saker. Men ibland känner jag mig faktiskt rätt överflödig själv, hemma. Kanske lika bra att vänja sig. Stanna här med resten av skrotet”. Ynglingen bara skrattar. ”Välkommen i gänget, säger han. Vi är fler än du tror”.

Tord