Sapfo från Lesbos – klassiker och myt

God morgon! Har du hört talas om Sapfo från Lesbos? En kvinna, poet, sångerska som levde under antiken, för mer än 25 sekler sedan. Hon är bra. Vi kan inte höra henne längre, men det finns ett fåtal av hennes sånger kvar. Fina dikter, känslosamma, erotiska, ger inte alls intrycket av att vara skrivna i en annan tid, för andra människor. Det kan bero på att vi är likadana.

Här nedan finns en text om Sapfo. Om du bara vill se ett par av hennes dikter kan du snabbt scrolla nedåt, så ser du dem lätt. Kan du tänka dig att ägna en kvart åt Sapfo kan du läsa texten. Den behandlar frågan om Sapfo verkligen skrev om sig själv. I så fall bröt hon igenom en litterär vall. Då blev hon först med att skriva om kvinnans själ.
Sapfo var sångerska. Hon uppträdde vid fester tillsammans med en kör. Sapfo spelade luta till sina sånger, som hon skrev själv. Tyvärr har vi inga inspelningar med hennes röst. Vi vet ingenting om melodierna till sångerna, det skulle dröja åtskilliga sekel innan notskriften såg dagens ljus. Sapfo blev under sin livstid omåttligt populär. Vi kan bara ana att hennes gestalt, hennes röst, spel och framträdande bidrog till det.

Den här uppsatsen handlar om Sapfo i sin roll som banbrytare. Hon skriver och sjunger om ett ”jag” i sina sånger. Menar hon sig själv, eller fortsätter hon bara att sjunga i ett traditionellt mönster där hennes jag isåfall står för alla kvinnor?

 

Det kvinnliga jaget i Sapfos sånger
Utgångspunkten för vår analys är Sapfos egna texter som de finns kvar i fragmentarisk form. Sapfo skrev lågmälda, intensiva sånger, ofta erotiskt laddade. Hon kunde sin Homeros och litade på att hennes samtida åhörare gjorde detsamma. I fragment 16 är motiven det trojanska kriget och Helenas öde. Versmåttet är hennes eget, sapfisk strof.

Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt på den
svarta jorden.

Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.
Ty hon som vida överträffar alla
andra i skönhet,

Helena, övergav sin man, den bäste,
och seglade till Troja, utan att bry sig
om sitt barn eller om sina kära
föräldrar. Hon blev

vilseledd.
Nu minns jag Anaktoria
som inte är här.

Hellre skulle jag se hennes ljuvliga
gång och ansiktets strålande klarhet
än lydiska stridsvagnar och soldater
till fots med vapen

Sapfo använder de krigiska uttrycken som här, flotta, lydiska stridsvagnar, soldater, vapen – alla alluderande på en manlig, homerisk diktning – för kontrastens skull. Hon ställer lydiska stridsvagnar och soldater mot en bild som hennes diktarjag föredrar och som framstår som mjuk och mänsklig i jämförelse med soldater, vapen och vagnar – den saknade Anaktorias ljuvliga gång och hennes ansiktes strålande klarhet. Där Homeros talar om Helenas skönhet som en ytlighet, utgår Sapfo från hans bild men utvecklar den till något personligt, ger sin älskade namn och beskriver henne i en älskandes termer. Ett jag tar plats i dikten. Jag säger, nu minns jag, hellre skulle jag – skriver hon.
Hur ska detta “jag” tolkas? Sjunger Sapfo som en representant för kvinnorna, ska hennes “jag” tolkas som ett “vi”? Sapfo var sångerska i en utpräglat urban, rik överklassmiljö. Umgängesreglerna var strikta, samhället var sexuellt uppdelat; männen rörde sig fritt och hade tillgång till tribuner och den offentliga livet, kvinnorna var hänvisade till hemmen. På bemärkta dagar som bröllop bjöds på musik och skådespel. Sapfo framförde sina sånger till eget spel på lyra. Andra sångare framträdde i kör. Sångerna byggde på traditionella mönster och motiv. Paul A. Miller menar att vi inte ska överdriva solosångarnas möjligheter att tänja de traditionellla gränserna. Deras ”jag” speglar en grupp, ett ”vi”, inte något personligt jag. ”I shall argue that the ”I” in Sappho´s poetry serves as a communal ego, whose experience is given form and meaning only to the extent that in can be reinscribed within a commonly accepted body of ritual and maythic lore.”
Kan Miller ha rätt? Redan läsningen av Sapfos fragment väcker tvivel om Millers uppfattning. Själva intensiteten i ”jagets” känslor motsäger Miller. Anaktorias namn, att hon inte är närvarande utan saknad, hennes ljuvliga gång, hennes ansiktes strålande klarhet – den ömhet och sensualitet som orden rymmer är överhövan mer än vad som behövs för att allmänt tala om kvinnors kärlek.
Vilken förklarande, allmän funktion fyller lidelsen i fragment 1, en åtrå så stark att Sapfo vill ha den älskade, om så är mot hennes vilja? I fragmentet låter Sapfo Afrodite besvara ”jagets” bön om hjälp med en motsträvig kärlek. Ett utdrag ur fragmentet:

”Vem skall jag denna gång övertala
att återuppliva sin kärlek.? Vem är
orättvis mot dig, Sapfo?

Flyr hon för dig, skall hon snart förfölja.
Och hon skall ge, om hon avböjer gåvor.
Älskar hon inte, gör hon det snart, också
mot sin vilja.”

I fragment 31, den mest bekanta av Sapfos sånger, redogör ett ”jag” för de känslor som fyller henne vid åsynen av sin älskade. Sapfo beskriver en närmast förödande känslostorm. Hon gör det med en berättelse om hur tanken på den älskade slår ned i hennes kropp, hur kärleken fullständigt tar överhanden och omvandlar henne fysiskt, kroppsdel efter kroppdel. Utdrag:


som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,
ty när jag ser på dig, om så bara en stund,
blir det omöjligt för mig att tala, min
tunga brister,

genast löper en fin eld under min hud,
ingenting ser jag med ögonen,
öronen brusar, svetten strömmar, en
skälvning far genom

hela min kropp, jag blir grönare än
gräset och det tycks mig som om döden
vore nära, men allt ska man våga

Är det nödvändigt att redovisa så på djupet vad som händer med jaget, rent kroppsligt, i Millers perspektiv? Skulle inte en ytligare, mindre personlig, mer konventionell bild av känslorna vid den älskades åsyn, vara tillräcklig, eller till och med kunna fylla sin pedagogiska eller rituella uppgift bättre än denna personliga utgjutelse?
Ett ytterligare argument mot Millers uppfattning är att Sapfo naturligtvis inte alltid sjöng i praktfulla kläder på traditionella fester, eller som lärare i sitt tillvitade flickseminarium. Det är ingen djärv gissning att Sapfo hade ett ”room of her own”. Hon hade rimligen möjlighet att framföra sina sånger i hemmiljö, bland vänner, med sin älskade. Nog skrev hon ensam? Hon fick reaktioner, kritik, uppmuntran, ett nödvändigt stöd för att också offentligt framföra sånger med allt mer personligt innehåll. Samtidigt får vi inte bortse från den dialogiska situationen i ett muntligt framträdande inför publik. Bifallet efter personliga frambrytningar i texten kan ha skapat en snabb utveckling mot allt innerligare sånger. Kärleken och sexualiteten är spännande motiv. Vin dracks. Miller försummar att ta upp de omständigheter som talar för möjligheterna att utvidga de traditionella gränserna under denna tid i Mytilene.
Sapfo införde något nytt i den grekiska, lyriska diktningen så vitt vi känner till den – ett personligt självt, ett kvinnligt jag. Sinnligheten och den poetiska kraften i hennes ord vid sidan av de praktiska och mänskliga förutsättningarna för att spränga de traditionella gränserna ter sig tillräckliga för en sådan bedömning.
Det exakta ordvalet i en annan av hennes sånger, fragment 21, ger emellertid ytterligare, oväntat stöd för denna uppfattning:

Ofta
ty de som jag
tycker mest om, är de
som sårar mig djupast av alla

fåfäng

och jag är medveten om detta

Orden är ”jag är medveten”. Jesper Svenbro, den skarpsinnige, har gjort en närmast akrobatisk iakttagelse kring dessa ord, med utgångspunkt i en av Platons dialoger, Faidros.
Platon nämner Sapfo i Faidros. Sokrates och Faidron talar om kärlek. Faidron har just läst upp Fysias tal om kärleken och vill att Sokrates ska ge hennes text det högsta betyget. Det vill nu inte Sokrates. Han har hört och läst annat i ämnet i äldre tider. Faidros blir nyfiken och ber om namn. Sokrates hänvisar då till den ”ljuvliga Sapfo” och några andra. Han fortsätter: ”Vad bygger jag det på? Jo, min fine vän, på att hjärtat är fullt och att jag känner på mig att jag kan säga andra saker än det där, som är minst lika bra. Jag vet mycket väl att jag inte har tänkt ut någon av de idéerna på egen hand, jag är klart medveten om min okunnighet.”
Då Sokrates säger att han är medveten om sin okunnighet, använder han de grekiska orden syneidos emautoi. Sokrates anger med sin formulering att han har övervägt med sitt inre för att nå sin slutsats, att han ingenting vet om kärlek (vilket parentetiskt, naturligtvis är ett prov på en sokratisk ironi). Innebörden av ordvalet är, enligt Svenbro, att han därmed för första gången anför det egna medvetandet, den reflexiva dialogen med sig själv inom filosofin.
Sokrates säger detta i samma andetag som han lovordat Sapfo för det lilla han ändå vet om kärlekens konst. Och, erinrar oss Svenbro, den person från vilken orden seneidos emautoi ”för första gången detonerar i den västerländska litteraturen” är Sapfo, i fragment 26 ovan, i femininum förstås. Innebörden av ordvalet i fragmentet är att Sapfos känslor i sitt inre får uttryck i fragmentet genom att hennes språkliga jag har kommunicerat med hennes inre jag. Sapfos ordval röjer henne, jaget i hennes dikt talar för henne, låter hennes inre känsloliv framträda.
Sapfos ”jag” i detta fragment är inte utbytbart mot något ”vi”. Sångerskan talar inte för alla kvinnor, eller någon grupp av kvinnor i sitt samhälle, hon talar om sig själv, om sitt innersta jag. Millers ambition att förminska Sapfos konst till något pedagogiskt, något ritualiserat, att betrakta henne som en megafon för traditionens bevarande, håller helt enkelt inte.

Tord