Kathryn och Denzel – en kort historia

Det var hon som hade bjudit upp. Kvällen var ljum och den lilla orkestern vid bryggan såg ut att trivas. Deras kroppar gungade i takt med danslåtarna och sjöng gjorde de alla tre till de välbekanta melodierna. Allt såg ut precis som på ett vykort av svensk midsommar. Solen på väg att sänka sig i ner havet, nöjda sommargäster som fått sin sill och nubbe, någon med en vissnande krans i håret, och mitt på dagen hade det dessutom kommit ett ordentligt ösregn.

Det var hennes sista kväll på ön. I morgon bitti strax före sju skulle hon fälla upp semaforen vid ångbåtsbryggan och kliva på båten in till stan. Om den här kvällen blev som hon drömde om skulle det bli onödigt att gå och lägga sig. Frukosten var dessutom bra på båten, det visste hon, världens bästa kaffe och goda ostfrallor. I alla fall hade den varit bra då, för tre år sedan. Den gången hade hon varit en annan, nämligen Erik, en mycket kort liten obetydlig man med en ovanligt bred rumpa och ljus röst. En människa som en del stirrade på.

Hon spanade in männen vid bryggan. Var det nån som kunde dansa? Nja, hon fick inte ha för höga krav. Var hon så bra själv kanske? Och han fick inte vara för lång, det skulle inte funka. Dansa med ansiktet rakt in i magen på någon, det var inte skönt. Knapparna skavde mot nästippen.

”Vill du dansa?”

”Ja, visst”, hade han svarat och de vandrade iväg ut på bryggan.

Han var inte snygg, inte som hennes idol Denzel Washington, men å andra sidan var han ju inte här. Men han hade mörk och vacker hy, nästan som Denzel, och hans foppatofflor var gröna. Stora fötter i dem. Han var av passande längd och verkade kunna hålla takten. Good enough.

Trion spelade ”Leende guldbruna ögon”, och hon och reserv-Denzel höll om varandra lagom mycket i foxtrotten. Det gick riktigt bra. De var tysta. Hon gladde sig åt att han inte nynnade. Låten tog slut och det blev en stunds paus. Hon tittade på honom och frågade om han kunde tänka sig en dans till.

”Ja, men två stycken dansar man ju alltid, det gör ju liksom till”, sa Denzel, och solen blev halv i havet.

Ny låt.

”Bor du här på ön?”

”Nä, jag tältar här med en kompis.”

”Tältar, usch, det skulle jag aldrig göra.”

”Nä hä, hur gör du då? Har du kanske stuga här? Det är ju förstås bekvämare, om man har råd.”

”Jag hyr ett gästhus på gården där uppe i backen”, hon pekade. ”Ja, det har alla bekvämligheter, jag får till och med använda bastun”.

”Mm”, sa Denzel och dansade på.

”Är du rik?”, frågade han.

”På sätt och vis, det är Spencer som är rik, han fick ärva en större summa pengar av en kvinna för ett halvår sedan.”

”Var har du Spencer nu då?”

”Han är i stugan, han gillar inte folksamlingar, annars försöker jag ha honom med överallt.”

”Är han handikappad?”

”Nej, det har jag inte märkt. Han är katt”.

”Ah, det där läste jag om i tidningen, en tokig kvinna som donerade en massa pengar till några katter och hundar”.

”Tokig?”

”Ja, men … det förstår väl var och en att djur är dåliga kamrerer, det går ju till deras människor hur som helst. Det ser du ju själv. Eller är det kanske han som har bokat stugan?”

Det blev en tredje dans, länge under tystnad.

”Heter du Kathryn?”, undrade han så.

”Ja, vad listig du är”. Orkestern spelade den sista strofen på låten och det blev paus igen.

”Ursäkta mig, Kathryn” sa Denzel och släppte taget om henne, ”men jag måste gå och kolla tältpinnarna inför natten”. Han gick iväg.

”Du kan få bo i mitt gästhus i natt, om tältet har blåst bort”, ropade hon över nejden.

”Vad bra”, utbrast någon, fast det var inte Denzel.

Hon tittade en stund efter honom, men blev snart uppbjuden av en lång man i en brunrutig, stilig kostym. Han var tjock om magen så kavajen hade han inte knäppt. Det fick räcka med en dans. Han såg förbryllat på henne när hon tackade för sig.

”Min näsa blir så röd av dina skjortknappar, det är inget skönt”. Han tittade ner på sin mage och pillade lite på en av knapparna.

Det började bli kyligt. Orkestern satte på sig jackorna men tänkte spela vidare. Hon hämtade sin kofta som hon hade lagt över en sten och promenerade bort till sin hyr- stuga. Spencer hörde att hon var i antågande och började mjaua. När han hade fått mat och nytt vatten satte hon på teven och sjönk ner i en storblommig fåtölj. Sappade. Fyran visade ”Dimmornas bro”. Bingo.

”Vivien Leigh, åh gud vad snygg hon är. Hur kunde hon gå med på att spela mot Robert Taylor?”

”Den förbannade reklamen, kvartalskapitalismens klisterburk i etern.” Hon reste sig och gick bort till köket, fyllde upp ett stort glas rött. Hon tänkte alltid på Gudrun Schyman när hon gjorde det, när hon kranade.

Åter i fåtöljen, med Spencer i knät, knackade det plötsligt på dörren.

”Stig in, eller stå kvar, som ni behagar, jag trugar ingen.”

”Inte visste jag att Villa Villekulla hade krympt”, sa Denzel och öppnade dörren.

”Har ditt tält blåst bort?”

”Ja, det måste ha varit några kraftiga vindbyar som tog det med sig idag. Men jag kan ju sova här efter vad jag förstår.”

Spencer sa mjau.

”Ja, på ett villkor, att vi döper dig till Denzel, så länge du är med oss.”

”Denzel? Jag som alltid velat vara Robert Taylor eller Greta Garbos okända brorsa Svenne Garbo. Men låt gå för Denzel då.”

Han ställde av sig sandalerna och drog en hand genom håret.

”Du kan ta bäddsoffan sedan. Bästa märket”.

”Jag måste säga att jag hellre skulle föredra att dela säng med dig.”

”Det är jag inte så säker på. Varför tror du att du skulle föredra det?”

Han valde att inte svara.

”Kan jag få ett glas vin, jag kan hämta själv? Jag tog med lite chips och några salamikorvar”, sa han och höll fram en plastkasse från Liedl.

”Visst, ta för dig. Lägg lite chips på Spencers tallrik också är du hygglig.”

Han kranade med en hård splash ner vinet i ett glas, och packade upp korven och ryckte upp chipspåsen. ”Fan, jag har köpt sourcreme-chips”, sa han tyst för sig själv, ställde allt på en bricka och gick ut i storstugan.

”För två år sedan började jag operera om mig, från en ful liten man till en vacker kvinna.”

Denzel stannade mitt i en klunk med blicken fäst i taket. Han tog några klunkar till.

”Ja ha, vad är problemet?”

”Jag är inte klar”

”Vem är det? Det är bara nubbar som är klara.” Han vek sig av skratt.

”Har du rätt i. Ja, men då är du är du välkommen i min säng då, Denzel”.

 

Av Gunilla Eng Åbrandt, januari 2016