Nuckan – varför då?

Jag har prövat, många gånger och den längsta gången i fyra år. Jag har inget speciellt utseende och vad jag vet är jag inte illaluktande eller ointressant att prata med. Inte så humoristisk, nej, jag vet. Jag har klarat en akademisk examen, jag skriver böcker och pjäser och dessutom är jag kulturskribent på Göteborgsposten. Jag är 52 år.

Det har hänt att män vill ha mig med som personlig rådgivare när de ska handla skjortor som de sedan ska ha på sig på kvällens dejt – som inte är med mig. Det har hänt, när jag följt med män hem över natten, att de efter samlaget i hans säng ber mig kliva ur sängen och vika ihop mig i deras kökssoffa.

Varför fortsätter inte Malin Lindroth hem istället? Hon har gått femton år i terapi och kommit fram till att hon är rädd att förlora det hon har, att hon önskar förankring i världen, en oförställd förbindelse. Men där slutar ledtrådarna. Snopet. Boken är kliniskt renrakad från objektrelationsteorier och djupare reflektioner över de egna handlingarna. Hon tycker det är konstigt att hon blir utnyttjad. Hon beskriver sig träffande som geishan, någon som mannen roar sig med ett tag.

Varför är hon mer intresserad av att kategorisera och upprätta en identitet som nucka än att förstå vad som ligger bakom? För intrycket är att Lindroth fortfarande vill sträva mot tvåsamheten och förankringen i världen. Varför hon skrev den bok hon skrev? Kanske är det dystra svaret att hon inte kan öppna sig – inte för sig själv och än mindre för läsaren. Hon förblir en geisha som underhåller. Jag börjar tycka synd om henne.

En tanke slår mig, den är lite elak, jag vet. Så här:

Nästan känd kulturkvinna tröttar på att inte vara Känd kulturkvinna. Hur göra för att rulla upp på Olympen? Ivrigt påhejad av sitt förlag bestämmer hon sig för att vika ut sig, lite som Norén, Lundell och Knausgård fast, av någon anledning, i mindre format. Sagt och gjort, vilka kvinnliga tabun har vi att tillgå?

De slår sina kloka huvuden ihop, Lindroth och Förlagskvinnan.

FK: Det är inne nu att berätta om varför man lever ensam, och gärna varför man lever ensam och barnlös. Är vi inte lite hemma där?

ML: Jo, nu är vi nära, men det måste vara nån ny infallsvinkel på det.

FK: Hm, hm, kan vi inte kalla dig nucka?

ML: Va??

FK: Ja, du ser ju inte precis ut som Venus från Milo och du har ju inga barn. Och så säger du ju att du aldrig har hittat nån att leva med. Varför inte bli känd på sådana meriter, kanske tjäna en slant? Det fiffiga är att vi kan sätta en stämpel på det, det säljer bättre och ordet nucka – ja det är ju riktigt äckligt och oanvänt nu för tiden. Nuckan – det är järnröret som du ska slå världen i skallen med!

ML: Du, det där får jag allt sova på.

Den natten ville hon inte ha manligt sällskap. Dagen därpå tog hon spårvagnen till förlaget och gav klartecken. Och se, boken fick heta Nuckan. Under den titeln fick hon i några krönikeliknande kapitel berätta om hur det är att bli avvisad. Innehållet är lika tunt som boken själv, till skillnad från Männens epos. Men järnrörets svingar ger resultat:

”Malin Lindroth återerövrar begreppet nucka!”

”Rått och öppet när nuckan träder fram”

”Malin Lindroth skriver den avvisade kvinnans kulturhistoria.”

En och annan mediesoffa blir besutten.

Gunilla Eng Åbrandt

Författare: Malin Lindroth

Förlag: Norstedts, 2018

Titel: Nuckan

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *