Novellfragment: Visst öppnar man

Det är dörren, det ringer på dörren. Klockans siffror lyser. Två på morgonen. Är det George? Kan det ha hänt något? I Tranås, på kursen? Bara inte barnen vaknar. Det är kallt utanför sängen. Vad det ringer. Det är grannen, visst är det Hanna. Hon står i skuggan av dörrlampan, men visst är det hon. Ska det aldrig sluta att snöa? Om George ändå vore här. Men visst öppnar man. Grannen känner man ju. Hanna är hjälpsam. Hon är pålitlig. Tar barnen, det har hon gjort flera gånger. När man inte hinner hem. För att det blivit något i affären. För att det dåliga måste rensas ut. Det som Ylva bara struntar i. Halvtid, hem klockan tre. Hon bara smyger iväg. Lämnar grönsakerna. Visst, Malin ser, hon förstår. Men aldrig att hon kan ta personliga hänsyn. Kunderna, säger hon, kunderna vet inget om Ylva. De ska ha fräscha tomater och salladshuvuden. Vad tror du skulle hända om kunderna fick plocka bland mögliga gurkor? Det är bra att Hanna ställer upp. Visst öppnar man. Ringer hon igen vaknar barnen. Visst kramar man om henne och säger: vad är det? Hon gråter så hon skakar. Gud vad kall hon känns. Hennes kappa är som is mot benen. Ovantill är hon blöt också. Inte ett ord, bara hulkningar och gråt. Kom in, säger man och tar in henne i köket. Hon är stel, går dåligt. Man får hålla henne uppe. Man tänder lampan. Det blöta som kändes mot händerna är rött. Blod. Hon har blod på kläderna. Kappan är öppen, bara underkläder under. Hon har blod på halsen, i håret. Sätt dig, säger man, och drar fram en av köksstolarna. Man har hennes blod på händerna. Hon ramlar ner över bordet. Stolen skrapaer bakåt, men hon håller sig kvar. Tänk om barnen vaknar. Vänta ska jag torka av dig, säger man och drar ut lådan med kökshanddukar. Inte de översta, det är farmors handvävda, men de två gröna. Vem kom på att göra gröna kökshanddukar? Vänta, vi tar av den här, säger man och drar av henne kappan. Hon är helt apatisk. Kappan rullar man ihop och lägger på diskbänken. Så torkar man henne. Man måste hämta flera handdukar. Duken på bordet hasar ned mot henne. Hon får den i knät, rödfläckad av blod. Man drar upp den, rullar ihop den och torkar av bordet med den torra sidan. Hon har inget sår. Det måste vara någon annans blod. Hon har slutat att gråta. Hon tittar upp, tar sig i ansiket, och säger Herre Gud. Hon kommer på fötter, ramlar till, tar sig upp. Hon går fram till badrumsdörren. Hon haltar. Har någon sparkat henne på benet? Hon kommer in, stänger om sig, låser. Man hör duschslangen slå metalliskt mot badkaret. Det dunsar till. Hon sätter sig nog i badkaret. Vattnet forsar, det viner i rören. Man gråter själv. Det känns ensamt utanför den stängda badrumsdörren. Man lutar sig mot ledstången. Barnen verkar sova. Genom fönstret mot gatan ser man snön falla dagonalt i skenet från lampan. Då ringer det på dörren. Vattnet slutar att rinna i badrummet. Det blir helt tyst. Det ringer igen.

Tord