Poetry slam: Beatrice protesterar, konst är inte skit!

 

Konst är väl bara skit,
Sånt larv hör väl inte hit,
Bland vardagens ordentliga folk,
Som behöver tolk
För att klara deras löjligt spetsiga i:n
Som kommer från Lidingö
Med sina brattiga glin?

Nu ska du
få bevis för min tes om konstens låga pris, Beatrice.
Du ska ta dig en tur in i närmsta bok,
som en borrande tok, som en uthungrad mal
Får du borra dig genom pärmens skal,
Kolla noga på varje sida:
Läs om hjälten som tappert får lida
alla helvetets kval, som får smäkta och fäkta, vrida och vända
innan han lättad nån gång nåns kärlek får tända.

Är detta konst?, jag bara frågar
Finns det överhuvudtaget nån som vågar
låtsas att detta har något högre värde?
Långt bättre är det, förstås, för oss, Beatrice, att på närmaste gärde,
kika på riktiga kritter, se vågornas glitter, från doftande gräs
höra svanarnas tiggande riktiga fräs.

Men du, säger nu min egen Beatrice,
Du tänker lika skarpt som denna randiga bärfis,och knäpper nämnda djur in i mitt hjärta, bildlikt talat, fysiskt helt utan smärta,- men vad kanhon mena?

Jag som trodde att vi ganska tysta, varmt och innerligt oss skulle förena?

Men Trisse går på, jag kallar henne så.
Min lust får stå på tå och vänta:
Hon ler och förklarar mer och mer och mer:

Orden i boken är bilder, metaforer, det är dom du ser.
Bilderna är utprovade på författaren själv, skapade ibland av andra, medges, så kan det vara,
men minns då bara
att för skrivaren, den galne sanningssökaren,
ska varje bild kännas som hans egen, passa som handsken på just hans hand,
som kronan på hans egen tand
säger Beatirce och knuffar undan mig,
buffar, puffar utan misskund,
stöter bort mig, som vore jag Hiltons löjliga knähund.

För att bilderna i boken på nåt sätt ska funka, att dom ska ta,
att dom ska bita,
att dom stenhårt ska nita, slå, förmå
drömmarna hos läsaren, hos dig, att vakna,
att ta kurvan utan att böjen får rakna –
måste de bära med sig en förmåga att väcka din känsla,
dom måste veta nåt om dig.
Bilden måste kunna vänsla med din känsla,
med ditt innersta, med din njure och ditt hjärta,
förstå som annars bara din mamma,
vad som får dig att blekna, att vekna, gråta, stamma.

Orden själva är bara namn på föremål och ting,
Dom betyder ingenting
för dig, när det kommer till kritan,
Vad rör väl en lista av ord ditt hjärta,
Ens om nåt då och då råkar rimma på smärta?

Men bilden som orden målar, som får dig att värmas i solens strålar
eller isas i skräckens kalla kårar,
att igen förnimma nåt som du trodde du glömt,
att bringa ny ordning i bråten du gömt
i ditt innersta rum.
Den bilden vet något om dig i sanningens rike.
Metaforen är helt enkelt sanningen om dig, du bärfisars like.

Så tystnar hon och ler och nyper mig i örat och kysser mig på kinden,
Och sanningen får försvinna bland träden i vinden,
när jag lättad drar henne till mig, nära
och ljuger helt taktiskt: visst är det så min kära!

Tord

Swing it

Du dansar framför mig
Mest dina ögon. Dina fingrar är också lite . . . gungiga

Gung Gung

Får jag lov?
Ja.

Gung Gung

Mina fingrar har inte dansat
på länge
Ner upp fram tillbaka vrider vänder
Ah

Det kommer kanske en tryckare snart?
Ja, håll ut!

Gung Gung

Nu! Håll om mig!
Dina fingrar räcker
om mig

Hjälp!

Gunilla