Där ingen ser oss 2 (stafettroman, skriv en fortsättning på några rader!)

”Vill du ha en pilsner?”, frågar den glade ynglingen. Rune skrattar till. Dricka öl på morgonen. Men, vadå. Lisbeth sitter framför TV-n hemma. Där blir hon säkert en timme. Och sen badrummet, en timme till. Och telefonsamtalen med döttrarna. Det är ju lördag. Hon skulle inte ens märka om han var borta ett tag. Han sätter ner gungstolen framför nätväggen in till ynglingen. ”Visst, tack, säger han. Jag ska bara baxa in resten av grejerna”. Det är snabbt gjort. Grannen på sin pall skjuter in en burk genom nätväggen. ”Jag visste inte att man fick vara här själv, säger Rune, jag har hyrt det här stället till våra överflödiga saker. Men ibland känner jag mig faktiskt rätt överflödig själv, hemma. Kanske lika bra att vänja sig. Stanna här med resten av skrotet”. Ynglingen bara skrattar. ”Välkommen i gänget, säger han. Vi är fler än du tror”.

Tord

Där ingen ser oss 1 (stafettroman)

Rune startar bilen. Den är full med prylar och en gammal gungstol från Dalarna, från föräldrahemmet. Kan inte slängas, får inte plats. Frun har parkerat sig framför morgonteven. Rune backar ut försiktigt, han ser inget genom backspegeln. Nu ska han för första gången fylla det nya rum som de nyligen fixat ett par kilomteter därifrån. Ja, eller rum kanske inte är rätt ord. Men fyllas ska det. Slit och släng – nä. Ha kvar. Rune hittar en pirra, lastar ur och kör in, rum 22, öppnar hänglåset. ”Tjena!”. Rune rycker till. I rummet snett mitt emot hans sitter en kille i tjugoårsåldern på en pall. ”Harru också blivit utslängd hemifrån, va?”. Killen ser glad ut fast det verkar ju inte vara så kul, att ha blivit utslängd.

Gunilla